torsdag 17 maj 2012

Synnervsinfarkt

Just nu känns det tungt men tiden måste få ha sin gång,
jag måste få sörja mitt öga. Se mitt föregående inlägg.

Det har blivit ännu sämre, jag ringde läkaren i tisdags och  han tyckte att jag skulle komma så han fick titta igen. Jag har  nu skymning över hela ögat, jag ser nästan inga detaljer alls längre. Mitt högra öga där har jag synfel 1,0 med glasögonen på och dessutom samma rubbning som på mitt andra men bara "delvis skymd sikt" i nedre delen av ögat.
Det kallas synnervsinfarkt. Det finns inget man kan göra.

Jag kan inte se klar text på datorn eller när jag ska läsa längre. Jag får inte heller köra bil. Förmodligen aldrig mera.



Jag bad om att få bli halvt sjukskriven så jag ska nu jobba halva dagar en månad framåt. Det känns bra för mej,  jag behöver få landa i allt detta. Mitt arbete måste nog anpassas en del så att det funkar. Jag tror att jag kan jobba hjälpligt vid datorn men det tar på. Sanningen är nog att jag vill tro att jag ser mera än vad jag egentligen ser. Jag kanske måste göra helt andra saker i framtiden, i mitt jobb är datorn ett måste.
Många tankar rör sig i mitt huvud. Ibland känns allting mörkt och ibland känner jag mig hoppfull och tänker, det är en mening med vad som händer. Kanske det är dax att vända blad till något helt annat, vem vet. Jag får känslan att detta är en varningssignal att nu måste jag stanna upp, lyssna,
se det jag kan se, uppleva, skaka av mig den inre stressen.

Sanningen är att jag faktiskt trott att jag redan kommit långt med detta. Men så är det inte, jag har fortfarande mycket att lära...


Kram/Susanne

2 kommentarer:

  1. hej vännen, men vad jobbigt för dej, man kan inte förstå fören man själv drabbas, men skönt för dej att du är sjukskriven (om de kan sägas så) Tankar till dej . Här är de inget vidare denna förkylning men jag äter sista tabbleten i morgon, så snart är d e nog bra igen. Hoppas du kan skriva lite ibland så vi inte tappar kontakten, ta hand om dej så gott d e går. kram annelie b

    SvaraRadera
  2. Det är mycket som man ska ta sig igenom när livet inte riktigt blir som man tänker....Du kommer säkert hitta ljuspunkter i din tillvaro framöver också även om du kommer att sakna bilkörandet och mycket annat som du kanske inte kan utföra i framtiden.
    En gång fick jag frågan från en person som var påväg att förlora sin syn (i diabetes), vilket jag trodde var värst, att förlora synen eller att förlora hörseln? Denna frågan fick jag när jag var runt tjugo år, men den har följt med mig genom livet och jag tänker på den ofta.
    Mitt svar är nog att jag tror det skulle vara svårare (för mig i allafall) att förlora hörseln.
    Tänk att aldrig få höra fåglarnas sång, barnens skratt,musik, vindens ljud när den far genom täden, havets brus.......
    Ja nu svamlar jag iväg.....
    Men ha hopp Susanne, även om det inte blir som vanligt, så kommer det säkert bli bra.
    Men det kommer att ta tid att sörja och bearbeta situationen, men det verkar du vara medveten om.
    Massor av kramar till dig vännen.
    Annelie

    SvaraRadera